Italian Early Renaissance Painter, ca.1403-1483,major Italian painter of the Sienese school. Typical of the Sienese painters of his era, he paid scant attention to the artistic innovations made in nearby Florence, but often depended on the style established by the Sienese masters of the 14th cent. Fortunately, Giovanni di Paolo was endowed with great imagination. His first dated work (1426) was the Pecci altarpiece (major panels in Siena; predella panels in the Walters Art Gall., Baltimore). He produced a tremendous number of works during his long career. Many paintings have remained in Siena, but there are probably more examples of his art in the United States. The Metropolitan Museum has several of his paintings; among them is a delightful scene of Paradise; in the Philip Lehman collection is the exquisite Creation of the World. The Madonna and Child in a Landscape (Mus. of Fine Arts, Boston) exemplifies his inclination toward pure fantasy and disregard for the laws of perspective. Giovanni di Paolo is best represented by six highly expressive scenes from the life of St. John the Baptist (Art Inst., Chicago).   Related Paintings of Giovanni di Paolo :. | One of Melozzo famous angels from the Basilica dei Santi Apostoli | Arab or Arabic people and life. Orientalism oil paintings 511 | Portrait du cardinal Archinto | Tree in the Sun | Gemaldefolge |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
P.C. Skovgaard
(known as P.C. Skovgaard), (4 April 1817 - 13 April 1875), Danish national romantic landscape painter, was born near Ringsted to farmer Tham Masmann Skovgaard and his wife Cathrine Elisabeth. He is one of the main figures associated with the Golden Age of Danish Painting. He is especially known for his large scale portrayals of the Danish landscape. The family had to leave the farm when he was six years old. They moved to Vejby in north Sjælland where his father earned his living as a grocer. Already as a young child he impressed his family with his artistic abilities. His mother, who had studied art under flower painter Claudius Ditlev Fritsch, gave him instructions in drawing until he was confirmed and could be sent to Copenhagen for training at the Royal Danish Academy of Art (Det Kongelige Danske Kunstakademi).
Berthe Morisot
French 1841-1895 Berthe Morisot Galleries Berthe Morisot (January 14, 1841 ?C March 2, 1895) was a painter and a member of the circle of painters in Paris who became known as the Impressionists. Undervalued for over a century, possibly because she was a woman, she is now considered among the first league of Impressionist painters. In 1864, she exhibited for the first time in the highly esteemed Salon de Paris. Sponsored by the government, and judged by academicians, the Salon was the official, annual exhibition of the Acad??mie des beaux-arts in Paris. Her work was selected for exhibition in six subsequent Salons until, in 1874, she joined the "rejected" Impressionists in the first of their own exhibitions, which included Paul C??zanne, Edgar Degas, Claude Monet, Morisot, Camille Pissarro, Pierre-Auguste Renoir, and Alfred Sisley. It was held at the studio of the photographer Nadar. She became the sister-in-law of her friend and colleague, Édouard Manet, when she married his brother, Eugene.